Det ska vara skönt att träna

För många som bestämmer att satsa på marathon slutar träningen med ett så kallat löparknä. Jag har förstått att det är en muskel på utsidan av benet som blir för kort och då får man superont i knät och kan inte gå. För att göra saken ännu värre är det väldigt svårt att stretcha muskeln själv, det tar liksom inte.

Så för att undvika att denna katastrof ska drabba mig har jag och min PT bestämt att hon ska hjälpa mig att stretcha den när vi träffas. Och det gjorde vi idag. Jag fick ligga på en matta och hon drog och slet i mina ben. Jag bara njöt och tänkte att "att det är så här skönt att träna på gymet!!"

Det kändes väldigt lyxigt, att ha nån som hjälpte till med stretchingen. Ungefär som en professionell idrottare. Men det är väl det en personlig tränare gör. Och det är ju inte gratis, så då ska man få valuta för pengarna också!

Jag hann

Idag var jag ute och sprang på eftermiddagen. Det var kallt men soligt. När jag sen kom ut ur duschen efteråt snöade det. Skönt att jag slapp snön!

Men idag gick det bättre

Idag gick det bättre. Jag hade ställt klockan på samma tid. När den ringde kände jag visserligen "nej jag vill inte", men sen bestämde jag mig för att träningen skulle bli av i alla fall. Jag snoozade 45 minuter, men sen klev jag faktiskt upp, klädde på mig joggingkläder och begav mig ut.

Fy vad kallt det var! Isande vindar letade sig in under mössan. Men solen sken från klarblå himmel, så jag hade inte mycket att klaga på. Det var bara att springa!

Sovmorgon

Jag hade packat väskan och ställt klockan på ringning. Nu var det dags att komma igång med styrketräningen också efter sjukdomen. Jag var laddad...

Klockan ringde 6.15. Jag kände redan då att det var kört. Jag sommnade om och vaknade när pojkvännens klocka ringde 07.00. Fortsatte sova... Han vaknade och steg upp. Han försökte få liv i mig. Jag svarade bara: "Det är november, jag kan träna i sommar..."

Jag lever i den förvissningen just nu. November är värsta månaden. Så fort det blir december blir allt lite gladare. Och på fredag ska jag träna med min PT, så då MÅSTE jag ta mig till gymet. Det är ingen fara att hoppa över träningen ibland när man inte har lust. Ska man kunna ha en sund livsstil och träna hela livet så måste man få säga nej ibland också...

Sov sen ända till 9.30, vilket kändes lite för länge. Men sånt är livet.

Radio

Numera bedömer jag radiokanalerna efter hur bra de är att lyssna på när jag är ute och springer. Jag vill att det ska vara prat, nåt kul eller intessant som gör att man tar bort fokus från löpningen en aning. Det får inte vara bara musik, dels för att det är så tråkigt att lyssna på och dels för att om musiken är i otakt med min löpning blir jag stressad.

Allra bäst är mornarna Rix fm, för då är det Rix morgonzoo.Resten av dagen är inte den kanalen bra, för då är det bara musik. På helgförmiddagar är det morgonpasset på P3, också det helt ok (förutom att musiken är kass)! Men sen blir det svårt. Allra helst lyssnar jag på P1, för där slipper jag musiken helt och hållet. Men P1 är inte alltid intressant. Värst är fredagar efter 10 då det är nåt tråkigt program om mode. Ett tag följde jag radioföljetången 11.30, perfekt att springa till!

Så kvar finns bara P3 och P4, som jag inte riktigt har bestämt mig för om jag tycker om än... Idag när jag sprang var det P4 jag lyssnade på. Det handlade om svensk maffia och fotbollslandslaget. Fick väl duga..

När jag tar min examen vill jag ha en Ipod. Då ska jag ladda ner talböcker att lyssna på när jag springer! Perfekt!

Ingen vidare promenadkompis

Indra är lite skendräktig just nu. Hon är supergrinig och ligger mest och sover hela dagen. Nu på kvällen när vi skulle gå ut tog hon lååång tid på sig att komma till dörren. Hon tittade på mig som om jag var dum i huvudet som tyckte att vi skulle gå ut. Vi hann 100 meter, sen kissade hon och SPRANG tillbaka till dörren. Vad ska man säga? Vissa dagar är det bara så att man inte har lust att gå ut, även för en hund!

Indra med sin "bollbäbis" i somras när hon var skendräktig. Elaka matte gömde "bäbisen" för att eländet skulle ta slut.

Dag 2

Idag körde jag andra passet på marathonträningen. Såg exakt likadant ut som onsdagens. Det var lite tyngre idag. Jag gick upp vid 07.00 och sprang, så kroppen hade väl inte riktigt vaknat.

Egentligen passar det inte min kropp alls att träna på morgonen. Jag kan inte äta ordentligt för magens skull, och då har jag inte optimalt med energi i kroppen. Men vad ska jag göra när jag jobbar nästan bara kvällar...? Det är bara att jobba på. Tänk vad bra det kommer kännas på maran då jag springer på eftermiddagen!!!

Vägen är lång

Men jag är rätt så glad ändå...

Dagen efter

känns det helt ok. Är liite stel i ljumsken, men inte så farligt alls!

Skönt att vara igång igen!

Nu e den igång!

Marathonträningen!

Idag kunde jag äntligen ge mig ut och springa för första gången efter sjukdomen. Jag ska erkänna att det var rejält motigt innan. En typisk novembereftermiddag, mörkt och regnigt och kallt. Jag hade mycket större lust att krypa ner i soffan och titta på Cityakuten...

Men jag tog mig ut i alla fall. Jag gick i 10 minuter för att värma upp ordentligt. Och min första tanke när jag tog mitt första löpsteg var - Åh Gud vad skönt! Jag tycker verkligen om att springa! Visst brände det lite i lungorna, en del av kondisen har försvunnit, men känslan var ändå underbar. Att flyta fram i spåret, lägga meter efter meter bakom sig. Jag kände att jag var i mitt rätta element! Avslutade dessutom träningen med ett core-pass, något jag varit lite slarvig med hela hösten.

Så nu är alltså träningen igång, jag startade Anders Salkais program idag. Resan mot marathon har startat. Den startade en gråkall, regnig novemberdag. Vi får se hur den slutar...

Återhämtning

Jag är nu så frisk att jag kan jobba. Men jag känner när jag är ute och går med Indra att lungorna inte är helt och hållet ok. Så jag tar det lugnt med träningen. Det får räcka med ordentliga promenader den här veckan!

Men jag har inte släppt marathonträningen helt och hållet. Jag håller på och skriver ner träningsprogrammet som jag ska följa. Det är skrivet av Anders Salkai. Han har gjort det program som jag följde till halvmaran och det var ett jättebra program. Så därför litar jag på att det kommer gå lika bra med marathonprogrammet. Så fort jag är redo att börja springa igen sätter jag igång!

Söndagsångest

Nu är jag äntligen helt frisk! Det är underbart! Men det har ju den lilla nackdelen att man måste åter till vardagen igen. Jag har varit hemma så länge nu att det känns jobbigt att återgå till det hektiska schemat jag hade innan jag blev sjuk. Jobba, plugga, träna, hunden, jobba, plugga, träna, hunden, osv i oändlighet.

Men det är ju inte så, nu gäller det att bli klar med uppsatsen nån gång! Jag ska kämpa hårt för det, för när den är klar försvinner mycket av stressen. De andra sakerna tycker jag ju om. Jag har ett jobb som jag verkligen trivs med. Att träna är härligt. Och min hund är ju mitt allt! Det är den j-kla uppsatsen som är som ett ok på axlarna!

Men jag har insett en sak när jag varit sjuk. Jag kan inte köra på i samma tempo som jag gjort, då kommer jag bli sjuk igen förr eller senare. Uppsatsen kommer att bli klar. Det viktigaste är att jag mår bra!

Äntligen

Nu kan jag faktiskt andas igen! Lungorna är helt klara. Var precis ute med Indra och det var så skönt att kunna gå i ett högre tempo utan problem. Jag tog några glädjeskutt och stackars förvånade Indra visste inte vad hon skulle tro... Hon skuttade med och skakade på huvudet åt knäppa matte.

Men jag ska ta det försiktigt med löpningen. Först ska jag se till att kunna gå långa promenader utan problem.

Hopp om livet

Jag känner mig bättre och bättre. Nu kan jag röra mig här hemma utan att bli anfådd. I morse kände jag mig ofärskämt pigg och tänkte ta en lite längre promenad med Indra (med längre menar jag längre än runt fotbollsplanen). Det gick väl rätt så bra till en början, men ganska snart blev jag anfådd och fick håll.

Så jag ska nog fortsätta ta det lugnt, men det går åt rätt hålll i alla fall!

Doktorns dom

Lunginflammation :-(

Sjukskriven en vecka till...

Min marathonträning just nu består av att gå fram och tillbaka till toaletten, nån gång sätta mig vid datorn, eller hämta dricka i köket.

4,2 mil känns långt borta...

Nu har halsontet gått över i rinnande näsa och en klump i bröstet som snart kommer bli rethosta. Det är lustigt att man hela tiden tycker att det symptom man har är det värsta. När man har feber vill man hellre ha snuva. När man har snuva ger man vad som helst för att få hosta i stället. Och när hostan klängt sig fast vill man hellre ha feber igen. Man är aldrig nöjd!

Fast just nu skulle jag helst av allt bli frisk! Är helt urless på att bara ligga hemma!

7 månader kvar

Tiden går fort...

SJUK :(

All stress tog till slut ut sin rätt. Är man ledig tre dagar på en hel månad får man väl skylla sig själv. Efter helgen, då jag reste bort med min brukare och jobbade 31 timmar i sträck (visserligen med sovande jour inräknat), så sa kroppen ifrån: JAG MÅSTE FÅ VILA NU!!!!! Ont i halsen, feber, bihålorna igentäppta.

Idag är det tredje dagen jag är hemma och nu börjar det bli tråkigt! I tisdags njöt jag av att bara ligga hela dagen. Igår var det helt OK. Men nu har jag sett 10 timmar "Sagan om Ringen" plus 5 timmar extramaterial. Man får ju ont i musklerna av att bara ligga hela tiden! Men det är väl bra att man får längta efter att få träna och jobba...

Pojkvännen är underbar! Han går ut med Indra åt mig så mycket han bara kan. Han lagar mat. Och idag ska han åka och köpa näsdroppar på apoteket. Världens bästa!