It´s my life

Jag känner mig väldigt stressad just nu. Jag har alltid bråttom till någonting känns det som. Jag försöker nu få ihop träning, plugg och jobb. Det gäller att pussla för att hinna ut med Indra också. På kvällarna är jag helt slut.

Men en tjej jag träffade på en middag sa det så bra. Jag berättade att jag har så mycket att göra. "I have no life" sa jag (tjejen är polsk, det var inte ett försök av mig att låta lite cool...). Men hon sa det att när jag tränar är det mitt liv. När jag pluggar är det mitt liv. Och när jag jobbar är det mitt liv. Och det ligger mycket i det. Ibland är det som att det enda som gills är den tid man är fri att göra precis vad man vill. Men så är det ju inte.

I stället får jag försöka njuta av alla stunder. Det är svårt ibland. Men jag försöker påminna mig själv hela tiden. När jag märker att jag stressar för mycket nynnar jag på Bon Jovis

"It´s my life
it´s now or never.
I ain´t gonna live forever.
I just want to live while I´m alive"

Då känns det lite bättre!

TOWANDA!!!

Idag tränade jag med min PT igen. Jag fick boxas. H-vete vad kul det var! Alla frustrationer kom ut...

F-n för min uppsats som aldrig blir klar *PANG PANG*
F-n för att jobba varenda kväll *PANG PANG*
F-n för att jag aldrig har tid med min hund *PANG PANG*
F-n för att jobba varje dag men ändå inte få nåt i lön *PANG PANG PANG PANG*

Helt underbart...


Tro nu inte att jag är missnöjd med mitt liv! Jag mår kanon för det mesta. Jag har en underbar pojkvän, världens bästa föräldrar, fantastiska syskon, supersöta syskonbarn och en hund som förgyller min dag!
Men ibland blir även jag frustrerad över vissa saker och då är det skönt att få boxas lite!!!!!

TOWANDA!

3-årskalas

Idag fyller världens bästa tjej 3 år! Tänk att min lilla bäbis blivit så stor! I år blev det tårtkalas hemma hos mormor och morfar. Indra var lite förvånad över all uppståndelse, men tårtan var god i alla fall! Paket fick hon också, som hon öppnade alldeles själv.

Åter igen har pappa tagit bilderna!

Eller tjejen i maskinen brevid

Samma fenomen gäller när man tränar i gymet, insåg jag idag. Man tittar gärna på andra och ser hur mycket de orkar lyfta i olika övningar. Är väl för att man inte har så mycket annat att göra...

Men just i gymet kan man faktiskt lära sig nåt. Jag brukar titta på hur andra tränar för att få lite inspiration till hur jag kan variera träningen och träna musklerna på nya sätt. Ombyte förnöjer ju. Dels blir det roligare och dels är det mer effektivt för musklerna har jag hört.

Mannen på löpbandet brevid

I morse tog jag min löptur på löpbandet på gymet. Jag körde långa intervaller på 4 minuter vardera. Mitt i en sån intervall märker jag att mannen på löpbandet bredvid tittar på min display vid upprepade tillfällen. Undrar vad han tänkte. Var han förundrad över att jag sprang så fort? (Han visste ju inte att jag sprang intervaller). Eller undrade han hur jag kunde vara så trött redan vid så låg fart???

Jag brukar titta på andras fart när jag springer. Det är liksom en win-win-situation. Antingen springer de långsammare än jag och då kan jag känna mig jätteduktig. Eller så springer de snabbare och då kan jag bli imponerad och tänka att så bra vill jag också bli.

Ibland måste man få vara lat

Jag hade tänkt träna idag. Hade packat väskan. Gick till och med upp och åt frukost. Men sen kände jag att det lockade lite för mycket att lägga mig i sängen med pojkvännen igen. Och visst kändes benen lite tunga. Kroppen behövde nog en dags vila...

Får träna i morgon i stället...

Bilder från Hässelbyloppet

Vi var laddade innan

Indra var med som cheerleader. (Hon hälsade mig glatt genom att dricka upp mitt vatten efteråt...)

På upploppet. Jag var HELT SLUT, men flinade upp mig när jag hörde pojkvännens värmande "HEJA JOHANNA!"

Alla bilderna är tagna av världens bästa pappa Calle! Kolla gänra in fler av hans bilder på hans blogg!

Återhämtning

Tog en joggintur med lätt distans idag. Benen var lite stumma efter igår, men det gick bra ändå!

Indra var med i dag också, hon var superduktig!

Hässelbyloppet

Idag var det dags att springa Hässelbyloppet. Jag och syrran tog plats på startlinjen klockan 11.20. 10 km hade vi framför oss.

Syrran sprang med mig första 300 metrarna, sen såg jag inte röken av henne mer, hon försvann bort i horisonten! Hon är helt otrolig, har typ inte löptränat nånting i år och springer ändå in på en kanontid! Hon är som gjord för löpning helt enkelt, så nu ska jag tvinga ut henne!

Hur gick det för mig då? Jag hade det tungt! Det var jobbigt redan efter 2 km. Sen var det 8 km plåga kvar... Usch! Men jag kämpade på och tog mig till slut i mål på 55.52 min. Jag hade velat komma under 55 minuter, men det gick inte. Jag hoppades hela vägen, men vid 8 km insåg jag att jag inte skulle fixa det. Bra i alla fall att ha ett mål, för då pressar man sig själv ännu mer. Och man kan inte alltid vinna!

Jag får vara nöjd ändå, sprang ju mycket bättre än på både Midnatts loppet och Tjejmilen. Jag sprang verkligen så fort jag kunde, och så länge man kör så hårt man kan så måste man ju vara nöjd!

Vi hade i alla fall ordentligt med stöd! Mamma och pappa var där, och pojkvännen och Indra, och så syrrans dotter E förstås! De hejade på mig så jag fick lite extra kraft sista 100 metrarna.

Det var ett roligt lopp som jag gärna springer igen! Och nu ska jag dra med mig syrran på ALLA lopp -
MARATHON MED :-)

Idag vilar jag och laddar för Hässelbyloppet som ska gå i morgon. Min kära syster ska också vara med och springa. Jättekul ska det bli!!!

Okej då...

...jag ger mig. Den är väl bra.

Jag har varit sur på min stadsdelsnämnd hela sommaren. De har tagit bort den fantastiska hundkapplöpningbanan som var perfekt att rasta hunden på och samtidigt kunna gå runt själv. I stället har de byggt en fotbollsplan. MORR!!!!! Vad f-n ska vi med en till j-kla fotbollsplan att göra, har jag tyckt.

Men idag när jag var ute med Indra på kvällspromenad ändrade jag mig. På den upplysta planen, i 2 graders värme, spelade ett gäng fotboll. Det såg så otroligt mysigt ut. Spela fotboll med kompisarna på fredagskvällen.

Så jag ger mig. Fotbollsplanen har en funktion. Den ger ungdomarna en plats att vara på och någonting att göra. Mycket bättre än att slå ihjäl varann!

(Dessutom har stadsdelsnämnden tänkt på oss hundägare och byggt en hundrastgård precis brevid.)

Löparlår

Idag var jag på en kurs i handikappsimning genom mitt jobb som assistent. Vi fick pröva på massa olika sätt att simma på. Bland annat fick vi simma med benen i kors och bara använda armarna. Mina ben sjönk som stenar...

Läraren sa att det kan vara så att om man tränar benen mycket så kan man ha tyngre muskler. Fast i de flesta fall handlar det om att man inte kan slappna av. Jag kör nog på den första teorin, att det är mina fantastiska benmuskler...

För övrigt insåg jag att jag har stora problem med att ha huvudet under vatten. Tycker det är riktigt obehagligt!!! Pojkvännen har lovat hjälpa till med terapi och spruta vatten i mitt ansikte varje gång vi duschar ihop.

Morgongymnastik

"Ska du köra cykel?" frågar tjejen i receptionen.
"Ja annars skulle jag inte vara här så tidigt", stönar jag med sömn i ögonen.

16 stycken tappra själar är vi, 17 med instruktören. 06:45 har vi alla kommit plats på våra cyklar och passet drar igång. 45 minuter spinning har vi framför oss.

Vi tycker nog alla att det känns tungt, men så fort musiken drar igång är tröttheten som bortblåst. Adrenalinet strömmar till. Jag tänker på mitt blogginlägg från igår och bestämmer mig för att nu ska jag pressa min kropp ännu mer så den blir ännu starkare. ( Det ger betydligt mer energi än att tänka att jag ska förbränna så mycket som möjligt...) Jäklar vad jag svettas! Mycket backar är det. Instruktören räknar ner, 5 minuter kvar; 4 minuter kvar; kom igen nu, sista 20 sekunderna spurtar vi! Jag tar i så jag blir illamående!

45 minuter har gått. Vi är alla helt slut i musklerna. Men kroppen känns ändå lätt som en fjäder och humöret är på topp.

Redo att möta dagen!

Kroppstankar

Jag hör till dem som aldrig riktigt har varit nöjd med sin kropp. Sen jag var 12 år har jag alltid gått och varit mer eller mindre missnöjd med mitt utseende. Ibland har jag försökt göra något åt det och ibland har jag inte orkat bry mig, men ändå mått dåligt av det.

Varför, jag säger VARFÖR, måste man hela tiden gå och vara missnöjd med sin kropp? Nu är det dags att tänka om! Det här året som jag hållit på och löptränat och sprungit lopp har jag insett något. Kroppen ska inte värderas utifrån sitt utseende, utan ifrån sin funktion.

Jag är stolt över min kropp, som klarar av min träning och de mål jag sätter upp. Den ska ta mig hela vägen till marathon!

En bild till från söndagen

Var bara tvungen att ta med den här, för här syns det att jag faktiskt ledde ett tag. (Då räknar jag inte in den supersnabba tättrion. De var som i en klass för sig...)

Vilodag

Det spritter i benen idag! Jag vill ut och springa i det otroligt fina vädret! Men kroppen måste ju få vila ibland också...

Hösten är vacker

Tog en runda i skogen mot Nacka-reservatet i dag. Det är så härligt så här på hösten! Lagom varmt i luften för att springa. Gula löv överallt. Jag bara njöt!

Bild från igår

Copywright: Åsa Wisborg

Funbeat Race

Jag är medlem på ett träningsforum på internet som heter Funbeat.se och idag hade vi bestämt att vi skulle träffas för ett race i Alby i Tyresö. Eftersom det var banan från min ungdoms dagar kunde jag ju inte säga nej till att vara med.

Distansen var 8 km. Vi var 5 killar och 2 tjejer som sprang. Tre av killarna sprang iväg och sen såg vi inte röken av dem mer. Vi andra höll oss lite längre bak.

Jag vann damklassen... Jag tror att jag hade lite fördel av att jag känner till banan. Men dessutom hade jag för del av att ha tränat en del backträning, för det var i backarna jag ökade min ledning. Så där fick jag se att träningen verkligen har betydelse.

Kul var det i alla fall, att träffa folk i verkliga livet. Det roliga med att träffas på ett forum först är ju att man har ett gemensamt intresse, så man får aldrig slut på samtalsämnen. De andra bastade och grillade efteråt, men det kunde jag inte vara med på tyvärr... Får bli nästa gång!

Min tid blev i alla fall:
Vid mål (8km): 45.14 min
Vid 4 km: 22.33 min

8 månader kvar...

... är det nu. Härligt!

Oväntad hjälp på traven

I morse jobbade jag som assistent. Min brukare hade sovmorgon, så min arbetsuppgift bestod i att finnas tillhands om hon vaknade och behövde hjälp. Alltså hade jag lite tid över och den ägnade jag bland annat åt att träna lite core (alltså mage och svank).

Mitt när jag håller på med rygglyft bestämmer sig deras hund för att hon ska bli min personliga tränare för dagen. Hon hoppar bestämt upp och sätter sig på min rygg. Med den extra tyngden fortsätter jag att kämpa.

Tur att deras hund väger 4 kg och inte 40 kg som min...

Glada tillrop värmer!

Idag var det en tjej som gjorde mig så glad på gymmet. Jag körde benböj. Det var skitjobbigt! Jag led mig verkligen igenom dem. Hon stod bredvid mig och gjorde nån annan övning. När jag var klar och alldeles svimfärdig hörde jag henne säga: "Bra jobbat!"

Tänk vad två ord kan betyda! Jag kände mig jätteglad och peppad att fortsätta.

Vad dålig man är på att säga så till andra. Inte bara på gymmet, utan i livet i allmänhet. Jag lovar härmed att bli bättre på att ge glada tillrop till alla jag möter!

Värsta duktiga hunden

Idag hade jag lite tidsbrist och skulle inte hinna med att både springa och gå ut med hunden i min paus mellan två jobb. Så jag fick helt enkelt ta med mig Indra ut på löpturen.

Det är ingenting vi brukar gilla, varken hon eller jag. Hon tycker det är skittråkigt och vill inte alls. Detta resulterar i att jag får dra henne med mig, vilket gör det mycket jobbigare för mig och då blir jag arg! Så i dag var beredd. Hon skulle få följa med den första halvtimmen och så skulle jag springa själv sen.

Döm av min förvåning - Indra var hur duktig som helst. Hon sprang tappert på vid min sida. Hon saktade in för att kissa några gånger, men det måste hon ju få... Annars flöt det på och jag var så himla stolt över min tjej!

Synd att man inte får ha hundar med sig på maran...